RASBESKRIVNING


EN KOMPIS MED AKTIVITETSBEHOV
Borderterriern är till sitt ursprung en allsidig jakthund. Den har aldrig blivit "utställningsavlad", utan har förblivit en rustik, sund hund som älskar att arbeta - det må gälla jakt, lydnad, spår, agility eller lek och ras med familjemedlemmarna. Dess förmåga att koppla av mellan passen gör den till en behaglig familjehund - att ligga i knät och gosa och hålla ett öga på kökets aktiviteter hör till favoriterna inomhus.
Borderterrier är en av de friskaste hundraserna idag. En borderterrier på 14 år - pigg och alert - är ingenting ovanligt.

Borderterriern härstammar från de gamla jaktterrier som fanns i gränstrakterna mellan England och Skottland (The Border District). Den användes som skadedjursbekämpare, främst på räv, och skulle orka följa jaktlaget under en dag och ändå ha krafter kvar att gå ner i grytet, om räven tog sin tillflykt dit. Därför behövdes en högbent, snabb och uthållig hund, tillräckligt smidig för att ta sig igenom trånga passager. Den måste också vara intelligent och självständig, samt kunna samsas med andra hundar i flocken.
Rasens vänner dröjde länge med att få borderterriern godkänd av brittiska kennelklubben, men var rädda att hunden skulle hamna i fel händer, bli en utställningshund och förlora ursprungliga egenskaper. När rasstandarden slutligen skrevs och godkändes på 20-talet kom den sålunda att helt bygga på hundens funktion som snabb och uthållig grythund, vilket den fortfarande gör.

En borderterrier älskar människor och särskilt barn, som den har stort tålamod med - det är inte i första hand som vakthund man väljer rasen. En borderterrier är glad och vänlig, kontaktvillig och röstkänslig. Eftersom den gärna vill vara sin ägare till lags räcker det ofta att skärpa tonen när den gör något galet. Med beröm och uppmuntran lär den sig fort olika saker. En borderterrier är påhittig och tycker om att stå på egna ben. Den är aktiv till sin läggning och kan sysselsätta sig själv - undersöka alla hål och spår ute, kasta omkring med en leksak inne. En borderterrier skäller inte i onödan. En borderterrier samsas och leker gärna med andra hundar. Den startar sällan slagsmål men går heller sällan undan om den blir provocerad. En borderterrier är en jakthund - familjens katt och även andra husdjur kan känna sig säkra, men utanför familjekretsen räknas dessa som jaktbyte.

En borderterrier tycker inte om att vara ensam. En heltidsarbetande familj är ingenting för den.
En borderterrier behöver minst en rejäl promenad varje dag. Helst förstås utan koppel i trafiksäker miljö, men huvudsaken är att den får sträcka på benen ordentligt och använda sitt luktsinne.
En borderterrier trivs bättre ju mer den får använda sitt huvud - den är ju en arbetande terrier.
Borderterriern är ursprungligen en jakthund och används fortfarande som sådan. Den har idag blivit populär eftersökshund och kortdrivare på framför allt klövvilt.
För den som inte jagar finns många andra aktiviteter som passar borderterrier förträffligt.
I Sverige tävlar man framgångsrikt lydnad och agility, och rasen har många champions i dessa grenar.
Även i bruksgrenarna spår och sök finns framgångsrika ekipage.
Därhemma kan man lätt lära in konster av olika slag!

En borderterrier behöver inte mycket pälsvård - en genomkamning då och då, bortplockning av den sträva överpälsen (trimning) 2 gånger om året är fullt tillräckligt för familjehunden. Den lite händige kan lätt själv lära sig detta. Den sträva pälsen är mycket smutsavstötande, så schamponering behövs sällan.

England

Borderterriern kommer ursprungligen från dalgångarna i Cheviot-bergen på gränsen mellan Skottland och England. Där har den funnits under lång tid och genom sin relativa isolering har rasen tidigt blivit mycket typfast.Borderterriern är främst en grythund och den skulle kunna följa en jägare till häst och dessutom ha krafter kvar att gå i gryt och ta ett nappatag med räv eller grävling. Den skulle således vara mycket rörlig och inte så stor att den inte med lätthet kunde gå i gryt. Därtill skulle den vara hårdför och orädd för att klara sin uppgift. Den måste vara aktiv, stark och uthållig samt fördragsam med andra hundar. Den ska ha i det närmaste vattentät päls för att klara väder och vind. Borderterriern har dessa egenskaper och de har inte förändrats genom exteriöravel. Borderterrier är förmodligen den mest genuina av terrierraserna. År 1921 erhöll rasen officiell status i engelska Kennelklubben.

Borderterriern är i allt väsentligt en grythund. Den ska kunna följa en ryttare till häst och måste förena rörlighet med jaktlust.

Huvud som liknar en utters men med måttligt bred skalle och kort, kraftig nos. Svart nosspegel föredras men lever- eller köttfärgad är inget allvarligt fel.

Ögonen skall vara mörka med livligt uttryck.

Öronen skall vara små, V-formade och tämligen tjocka. De skall bäras framåtvikta tätt intill kinden.

Saxbett d v s med övre framtänderna tätt över de undre och vinkelräta mot käkarna. Tångbett är godtagbart. Underbett och överbett är allvarliga fel och absolut inte önskvärda.

Halsen skall vara medellång.

Kroppen skall vara djup, smal och tämligen lång. Bröstkorgen skall vara jämn men inte alltför utvecklad eftersom man med båda händerna skall kunna nå runt om kroppen bakom skuldrorna. Ländpartiet skall vara kraftigt.

Frambenen skall vara raka med inte alltför kraftig benstomme. Bakpartiet spänstigt och byggt för snabbhet.

Tassarna skall vara små med tjocka trampdynor.

Svansen skall vara tämligen kort och ganska tjock vid roten, därefter avsmalnande, högt ansatt och glatt buren men inte böjd över ryggen.

Så sunda att hunden kan följa en häst.

Pälsen skall vara sträv och tät med tätt intilliggande underull.

Röd, vetefärgad, grå (grizzle) med rödbruna tecken (tan), eller blå med rödbruna tecken (tan).

Hanhund skall väga 5,9 till 7,1 kg. Tik skall väga 5,1 till 6,4 kg.

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

Ursprungslandets standard föreskriver att varje avvikelse från standarden är fel som skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse och till dess inverkan på hundens arbetsförmåga.